Glömskans natur

Ellstorps-tomten i Malmö – en grön oas

Ett tidigare koloniområde vid Ellstorp i Malmö levde under många år upp till båda betingelserna. Öresundståget passerade på väg in till Malmö en stor vildvuxen tomt där det växte gamla fruktträd. Just fruktträden, äpplen, päron och plommon, associerade till en trädgård, men platsens öppna karaktär gav den också en känsla av en park. När jag besökte området vid Idaborgsgatan första gången slogs jag av alla vilda blommor, en oordnad frodighet som på senare år har blivit allt vanligare i gröna urbana rum för att hjälpa på biodiversitets krisen. På Ellstorp-tomten hade det tidigare funnits koloniträdgårdar för järnvägsarbetare. Trädgårdarna existerade fram till 90-talet då Jernhusen som ägde området hade andra planer. Stugorna försvann men träden och växterna blev kvar. Så hände det inte något på flera år, olika planer avlöste varandra, och under tiden var det många som hade glädje av platsen. Samtidigt kunde det vara lite rörigt på sina ställen, med tält vid flera tillfällen. Med åren kom mer övervakning och till sist ett stängsel. Men i hög grad användes området som en grön oas, att vandra igenom, till hundluftning, eller bara till att plocka blommor och björnbär. Funktionen var inte given på förhand vilket var befriande. Platsen fick lov att vara ifred, växtligheten togs bort ett par gånger om året men annars hände ingenting. Här producerades eller upplevdes inte, här fanns bara något öppet, kravlöst, formlöst och förutsättningslöst. Det är få områden i vårt samhälle i dag som besitter dessa kvaliteteter.

Beauvais-tomten i Köpenhamn – ett rekreativt rum

Något liknande hände med Beauvais-tomten vid Rovsingsgade på Østerbro i Köpenhamn. Här låg Beauvaisfabriken som producerade konserver i många år. På 70-talet flyttade man produktionen till Svinninge och den tomma fabriksbyggnaden, som var värd att bevara, stod kvar. Någon gång på 80-talet brann fabriken ner och tomten som stod helt tom köptes av Köpenhamns kommun. Tanken var att i framtiden bygga bostäder här, men först såg man till att området kunde fungera som ett rekreativt område och kommunen anlade bland annat en basketbana. Här kunde barn leka bland rester från den gamla fabriken, och området fungerade också som en plats där hundägare kunde gå en tur med hunden medan andra som bara ville få luft i gröna omgivningar kunde slå sig ner på platsen. Platsen blev bevuxen med nässelsnår, björnbärsbuskar och vilda blommor. När det byggdes en skateboardramp i Fælledparken 2009 blev det samtidigt som ett inofficiellt initiativ etablerat en liten pendang på Beauvaisgrunden som fortfarande finns där, flitigt använd. Under en period slog EU-migranter läger här som senare upplöstes. Efteråt kunde man se skyltar som meddelade att det var förbjudet att sova på tomten.

Personliga relationer till gröna rum

Under några års tid mellan 2017 och 2019 återvände jag regelbundet till dessa områden och dokumenterade hur de utvecklade sig. Samtidigt mötte jag människor som hade en personlig relation till dessa grönområden och jag lyssnade när de berättade. Dessa betraktelser blev till en video, Forgetful Nature (2019), som också refererade till flera litterära utopier. För mig blev platserna till en omvänd utopi. Istället för att bygga upp något nytt låter man platsen vara ifred och ha sitt eget liv. I detta tomrum kan något nytt spira fram organiskt, utan ett specifikt syfte. Silvia Federici, italiensk-amerikansk forskare i politisk teori, har i många år undersökt kvinnors villkor i ett kapitalistiskt system. I sin bok Re-enchanting the World: Feminism and the Politics of the Commons, skriver hon om ‘the commons’, vilket kan översättas som det gemensamma, det vi har tillsammans som en resurs och potential. Federici skriver om exempel från Afrika, Asien och Latinamerika, där kvinnor har organiserat sig och tillsammans skapat bättre villkor. Kvinnorna har kunnat förbättra sin ekonomi genom att utnyttja existerande områden för odling. Federici framhåller urban odling som ett viktigt verktyg för att skapa gemenskaper och möjligheter till organisering.

Federici skriver också om behovet, eller snarare nödvändigheten, av att göra oss mindre beroende av tekniska hjälpmedel som distanserar oss från våra omgivningar. Hennes teorier handlar om att finna metoder som får oss att tänka utanför den logik som kapitalismens utveckling fört med sig. Vad hon önskar är att återförtrolla världen så att vi igen kan uppleva att känna samhörighet med våra omgivningar, både medmänniskor och landskap. Industriell teknologi leder till ekologiska katastrofer och till en kamp om krympande resurser. Aktiviteter som handlar om att återfinna vår relation till naturen, till andra och till våra kroppar kan hjälpa oss att återigen skapa en känsla av helhet i våra liv. Vi behöver återerövra det som den industriella utvecklingen har fått oss att glömma genom fokus på växt och ackumulering. Federici menar att vi har mist vår kapacitet att läsa elementen, möjligheten att leva i skogen, upptäcka medicinska potentialer i växter och att låta stjärnor och vind styra oss. Vi behöver återvända till det för att åter-etablera en autonomi som gått förlorad. Det handlar i hög grad om närvaro som en värld med datorer och skärmtid har tagit ifrån oss, eller som Federici uttrycker det: ‘The development of capitalist industrial technology has been built on that loss and amplified it’.

De vildvuxna ödetomterna i Malmö och Köpenhamn som jag har studerat representerar på olika sätt rester av den industriella utvecklingen. På Beauvaistomten låg en gång en fabrik, som på 70-talet flyttade ut ur staden och då efterlämnade ett temporärt tomrum. Under längre tid utvecklade sig en ny natur på platsen i staden. I Malmö var det på resterna från järnvägsarbetares koloniträdgårdar som en annan växtlighet utvecklade sig. Under en tid upphörde stadens utveckling och istället uppstod en plats för det planlösa och reflekterande. Men på bägge platser är denna tid nu slut. Under 2022 återvände jag för att se hur områdena hade utvecklat sig. I Malmö möttes jag av den brutala verkligheten att hela området hade blivit en byggplats täckt av grus. Det enda som fanns kvar var ett par gamla fruktträd som nu packats in för att klara sig genom byggperioden.

I Köpenhamn hade ett liknande men mindre brutalt ingrepp ändrat platsen. På hälften av tomten hade tre mindre höghus byggts medan resten av området med skateboardrampen stod orört. Jag cyklar ofta förbi området och kan se hur den tidigare frodiga växtligheten långsamt regleras. Men skateboardrampen finns kvar och när jag nyligen kom förbi var där tält och musik till något slags ”event”. Den typen av aktiviteter kan fortfarande existera här, så länge det nu varar. Dessa platser som har försvunnit var inte unika, utan brukade finnas på många ställen i utkanten av större städer. Det var därför som jag valde att följa ödetomter på båda sidor av Öresund, för att understryka det generella i deras karaktär. När städerna växer och förtätas försvinner den här typen av andrum och man kan fråga sig vilken betydelse som det har. Samtidigt kommer också frågan om hur dessa områden hade sett ut om de hade haft tillåtelse att fortsätta existera. Det faktum att de har försvunnit betyder att biodiversitet har gått förlorad, något som det läggs ner stora krafter på att åter-etablera på andra ställen.

Holmgrenska tomten i Lund – förtrollad ödetomt

Det var dessa tankar som påminde mig om en annan ödetomt som jag stött på i olika sammanhang, Holmbergska tomten i Lund. På detta område lät Carl Holmberg, industrialist i Lund, bygga ett sommarnöje på 1870-talet. Det är inte säkert hur länge villan låg där, men under en stor del av 1900-talet fanns här ett trädgårdsmästeri. På 70-talet hade platsen fortfarande en öppen karaktär men eftersom det inte fanns några planer för området förvildades det, och 1983 beslutades att det skulle få lov att bevaras som en naturpark. Det får mig onekligen att tänka på att det är så Ellstorp-tomten i Malmö och Beauvais-tomten i Köpenhamn kunde ha sett ut om de också hade bevarats som naturparker. Eftersom jag aldrig hade besökt Holmbergska tomten åkte jag dit i april för att se de scillor som skall blomma på området vid denna tiden. När jag kom fram till området vid Fasanvägen var det som att träda in i en annan värld, vild, ödslig, igenväxt och full av träd som spirade fram eller som höll på att upplösas som gamla stubbar. Marken var helt blå av flera olika sorters scilla, men här fanns också både gulsippa och vitsippa, och några ensamma påskliljor. Jag blev, för att referera till Federici, förtrollad. Det kändes överrumplande att få träda in i ett rum med de kvaliteter som jag tidigare hade uppskattat på de andra ödetomterna. Eftersom jag bor i Köpenhamn är det inte en plats som jag kan besöka så ofta, men jag beslöt mig för att börja dokumentera platsen en gång i månaden för att kunna följa årstidernas gång. På så sätt blir tid integrerad i processen, och bilderna från varje månad blir en slags kalender som visar oss förfall, uppblomstring, växt och träda. Federicis texter har bidragit till att skapa en ny uppmärksamhet på betydelsen av närhet till naturen, vilket ökar förståelsen för hur akut det är att bevara viktiga ekosystem. Vad hon insisterar på är vikten av en annan rationalitet som tar större hänsyn till människans egna cykler och i mindre grad litar på att ny teknologi skall lösa våra problem. Federici (2019: 196) beskriver det så här: ‘In different ways, through these new social movements, we glimpse the emergence of another rationality not only opposed to social and economic movements injustice but reconnecting us with nature and reinventing what it means to be a human being’.

Gröna andrum

Min upplevelse är att gröna andrum som får lov att utvecklas utan för mycket inblandning erbjuder en sensibilitet som man inte upplever på andra ställen i staden. I ett förminskat och kondenserat format mimar utvecklingen på dessa platser kretslopp som stadens rationalitet inte kan rymma. När vi vandrar genom denna oordnade men frodiga växtlighet ger det oss tillgång till en annan rytm, och samtidigt taktila och sensuella upplevelser. Naturparken visar att det i ett urbant sammanhang är möjligt att låta tiden styra organiska processer. I min film Forgetful Nature refererar jag till utopin som en framtidsvision med ofrivilliga rester från samtiden. Men med global uppvärmning, extremväder och en biodiversitet som försvinner med oroväckande hastighet känns det radikalt att undvika att utveckla och bygga nytt. För mig fungerar de platser som jag har besökt och beskrivit som exempel på hur man kan låta bli att utnyttja alla resurser till bristningsgränsen, och med denna gest ändå etablera något nytt. Mitt utopiska rum är en plats som får lov att vara ifred.

Referenser

André, Ingrid (2021). ”Holmbergs scillor”. Lunds Kommun, Kulturportal Lund. [Hämtad: https://kulturportallund.se/holmbergs-scillor/ 24.6.2024]

Federici, Silvia (2019). Re-Enchanting the World: Feminism and the Politics of the Commons. PM Press, Oakland.

Finn, Maria (2019). Forgetful Nature, Video. [Hämtad: http://mariafinn.dk/category/video/ 24.06.2024

Biografi

Maria Finn är bildkonstnär, utbildad på Det Kgl. Danske Kunstakademi 1991-97, där hon också skrev sin Ph.D 2007-2010. Finns arbete kretsar kring tid, mönster och landskap. I hennes arbete förmedlar hon historier om det glömda och översedda, där det som framstår som obetydligt lyfts fram och presenteras i ett nytt sammanhang. Finn använder ett brett fält av medier som teckning, fotografi, video och broderi när hon utvecklar sina koncept för att skapa oväntade associationer och nya uttryck.