Gemensamma rum
En allmänning, i betydelsen mark som använts gemensamt och varit allmänt tillgänglig, utgör exempel på en central periferi. Dessa markområden är samtidigt nära och avsides belägna. Det är platser som är centrala vad gäller rätten till mobilitet, till demokratisk påverkan och rätten till platser för samvaro, motion och fritid. Samtidigt är de fysiskt och mentalt perifera, de finns ofta utanför vår vardagliga mentala karta och de ligger i utkanten av de större tätorterna (Grundström & Rosengren, 2025). Idag är vår gemensamma, allmänt tillgängliga mark inte reglerad som allmänning utan som allmän platsmark och allemansrättslig mark och används för rekreation och motion, kultur och demonstrationer. Historiska allmänningar, i form av fälader, fägator, utmarker och rågångar användes främst för förflyttningar och för gemensamt jordbruk.
Genom sökning i kartarkiv, genom fältstudier och genom litteratur har vi identifierat och analyserat tre markområden som historiskt brukats gemensamt och som idag är allmänt tillgängliga: Kolböra mosse vid Djurslöv; Kungsmarken utanför Lund och Spillepengen i Malmös utkant. Dessa tre marker har använts gemensamt av människor under flera hundra år. Hur kommer det sig att dessa rester av ett historiskt kulturlandskap behållit sin plats i landskapet; hur har användningen förändrats och vad anses skyddsvärt i nutida planering?
Tidsperioden för vår analys är avgränsad till två skeenden då gränsdragningar, regleringar och konflikter om tillträde till allmän mark varit stark: dels vid tiden för skiftesförordningarna 1783–1827 och dels vid tiden för framväxten av postindustrialismens stads/landskap under åren 1990–2022. Skiftesförordningarna 1783–1827 hade en påtaglig, landskapsomvandlande effekt, särskilt i Skåne. Under 1800-talet skiftades samtliga byar i sydvästra Skåne, nya vägnät anlades, planteringar infördes längs alléer och längs ägogränser, de obesuttna förflyttades till radbyar längs det nya vägnätet och de allmänningar och fälader som brukats gemensamt delades upp på olika gårdar (Germundsson & Lewan 2003; Wester, 1976). Landskapsomvandlingen under den andra perioden, 1990–2022, kännetecknas av att tätorterna breder ut sig, industrier läggs ner eller flyttar, förtätning sker inne i tätorterna och transportinfrastruktur tar mark i anspråk. Över tid har omvandlingen inneburit att såväl storleken på allmän platsmark i tätorterna som storleken på den allemansrättsliga marken har minskat (Malmö stad, 2023). Samtidigt har kulturminnesvård, lagstiftning och sedvana inneburit att det än idag finns öar av de historiskt, gemensamt använda markerna kvar i landskapet. De tre allmänningar vi studerat – Kolböra mosse, Spillepengen och Kungsmarken är sådana öar. Över tid berättar dessa platser om vilka praktiker som förekommit; vilka användningsområden som varit viktiga historiskt och vad som är betydelsefullt idag.
Kolböra mosse: från torvtäkt till vandringsled och vattenbiotop
Kolböra mosse ligger i ett rikt kulturlandskap, i anslutning till Sege-åns slingrande rörelse genom markerna. Skiftesreformerna innebar stora förändringar av såväl jordbruksmarken som bebyggelsen i Djurslövs by. Idag är området ett viktigt rekreationsområde med rid- och vandringsleder.
Vi mossens norra sluttning växte byn Djurslöv fram under medeltiden. Enskiftet verkställdes 1805 och fastställdes 1808. Landskapsomvandlingen var genomgripande. Före skiftet fanns tio gårdar och fyra friliggande byggnader i byn (Wester, 1976). Efter skiftet framkommer att enbart fyra gårdar ligger kvar i byn medan hantverkare och fattighjon bosatte sig utanför byn längs den nya skiftesvägen. Vid en jämförelse av det historiska kartmaterialet framkommer att byallmänningen, den gemensamma marken mellan byns gårdar, försvann och ersattes av en spikrak skiftesväg. Även den gemensamt använda fäladsmarken delades upp mellan gårdarna. Utanför byn fanns ett markområde som benämns ”stumpar” (Stark, 2017) vilket kan ha varit utmark som tillhört ett fattigmanshus och som fick brukas av de som flyttas ut från byn i och med skiftesförordningarna. När det gällde Kolböra mosse specifikt, markeras den nya tillhörigheten till de fyra gårdarna på den renritade skifteskartan. Vilka användningsområden som ingick i det gemensamma bruket går inta att utläsa i källmaterialet, men användningen förtydligas på kartan som upprättades efter att skiftet genomförts. Kolböra mosse fick endast användas för torvbrytning och för att skörda hö men inte för betande kreatur; endast för”torfskyrd och höhöstnad men alldeles icke till bete för kreatur under vad namn som helst” (Wester, 1976). Kolböra mosse skiftades så sent som på 1970-talet och tillföll Anders Björkman, ägare till en av de fyra kvarvarande gårdarna i Djurslöv.
Sedan slutet av 1990-talet är Kolböra mosse utgångpunkt för de vandringsleder, så kallade ”beträdor”, som anlags i markerna. Beträdor är gräsbevuxna, klippta rid– och vandringsleder i kanten av åkermark och våtmark som ger allmänheten tillträde till kulturlandskapet runt mossen. Ordet beträda är en ordlek där substantivet ”träda” och verbet ”beträda” parats med varandra (Regnell, 1994). Anläggningen av beträdorna uppkom genom de så kallade trädesbidragen, vilka infördes av EU i syfte att minska överproduktion av livsmedel för att i stället låta mark ligga i träda. Beträdorna har utökats över tid och utgör idag tretton kilometer sammanhängande leder. Även svenska kyrkan har intresse av beträdorna runt mossen, då pilgrimsleden mellan Malmö och Lund tar vägen förbi. Själva mossen är renoverad och ingår sedan 2010 i Segeåns Vattendragsförbund och Vattenråd, som drivs av de sju kommuner som kantar ån. Målet med projektet är att öka den biologiska mångfalden, reducera mängden kväve och fosfor i vattenmiljöerna samt öka vattenmagasineringsförmågan i landskapet. Kolböra mosse ligger i Staffanstorps kommun, den kommun i Sverige som har lägst andel allemansrättslig mark, under tio procent (Bårström, 2009). Beträdorna presenteras på kommunens hemsida, kanske som ett alternativ till allemansrättslig mark. Beträdorna ger enligt hemsidan möjlighet att ”uppleva kulturlandskapet och den skånska landsbygden på doftavstånd” (Hassgård, 2018). Beträdorna får även ta plats i Staffanstorps kommuns Översiktsplaner. Mossen och beträdorna är integrerade i ett nätverk av vandringsstråk i översiktsplanen från 2009 Översiktsplan Framtidens kommun – perspektiv 2038. Denna plan realiserades aldrig, och är sedan 2010 ersatt med Grönplan för Staffanstorps och Hjärup, där Kolböra mosse i stället är del av en ”mosstriangel” (Staffanstorps kommun, 2010) bestående av tre mossar i närheten av Staffanstorps tätort.
Vid Djurslöv har Kolböra mosse enligt kartmaterialet i stort sett behållit samma form som vid tiden för Enskiftet. Idag är Kolböra mosse en vattenbiotop och en rik fågelmiljö, samtidigt som beträdorna inneburit att ett större område är tillgängligt för allmänheten.
Spillepengen: från fäladsmark till soptipp och rekreationsområde
Spillepengen ligger likt Kolböra mosse vid Sege å, men vid dess utlopp i Öresund. Marken fungerade under århundraden som betesmark och den har varit en bricka i krigen mellan Danmark och Sverige. Idag finns en avfallsdeponi på området, men även ett område för rekreation och fågelskådning.
Spillepengen var före skiftesreformen betesmark vid strandängar som tillhörde Arlövs by. Namnet, och dess snarlika variationer – ”Spillepenning”, ”Spillpenning”, ”Spillpengsmarken”, ”Spelepeng” – ger en indikation om ägandeförhållandena under 1600–1700-talen (Ingers, 1957). ”Spillepeng” syftar till ”pengar som byter ägare i spel” eller ”omtvistat område” och Spillepengen tros ha fått sitt namn på grund av äganderättstvister mellan Malmö stad och Arlövs by. Enligt sägen löstes marktvisten mellan stad och by genom att singla slant, eller ”spille peng”. Oavsett sägner, så tilldömdes Spillepengen Malmö stad ”genom kungl. maj:ts dom 1789” och sedan dess har området varit i stadens regi (Ingers, 1957). Från slutet av 1600-talet, efter krigen mellan Sverige och Danmark, och framåt i tiden användes marken främst som Malmö stads betes- eller fäladsmark. Här fanns även mindre odlingslotter och viss bebyggelse i områdets utkant (Ingers, 1976). Även under skiftesförordningarna behöll området allmänningens landskapsstruktur. Kartmaterial från tiden visar på Spillepengens kontinuerliga användning som betesmark. Från 1784 års karta över Malmö Stads på alla Gårdar fördelte Östra Plantage Fält samt Beteshagar och Spillepengsmarken till 1814 års karta över De gamla Gårdarne wid Malmö Stad indelade Jordar Öftre Plantage Lyckorna och Betesmarken är området kontinuerligt markerat som allmän betesmark. I mitten av 1800-talet arrenderas delar av marken ut. På kartan Staden Malmö med dertill lydande egor, noterar Gustaf Liunggren att Spillepengsmarken består av 94 tunnland ”åker, äng, tomter och trädgårdar” samt 111 tunnland betesmark.
På 1900-talet förändrades Spillepengen från en idyllisk betesmark – till att främst associeras med Malmö stads avfallshantering. Den stora utbyggnaden av industrihamnen ledde till att delar av Spillepengsmarken omvandlades från betesmark vid strandängar till Malmös soptipp i industrisamhällets periferi. På kartan Malmö Hamn från 1995 framkommer hur hamnens artificiella utbyggnad ändrade den naturliga strandlinje som Spillepengen en gång följde. I samband med utökningen av hamnen, utvidgades även toppen av Spillepengen, den så kallade Spillepengsholmen, i syfte att kompensera för de ökande behoven av avfallsdeponering. Genom postindustrialismens intåg, hamnens nedstängning och avvecklingen av planeringen för soptippsverksamheten öppnades nya möjligheter för allmän användning av marken. I stället för avfallshantering påbörjades planeringen av ett rekreationsområde på Spillepengen, något som framkommer i översiktsplaner från 1980-talet och framåt (Malmö stad, 1980; 1990). Ett fokus på växt- och djurliv på nya allmänna platser stämmer väl överens med den postindustriella tidsandan av att göra ”natur” av vad som tidigare varit industrimark eller bebyggd mark – som ett helande inslag i ett uppbrutet industrilandskap (de Waal & de Wit, 2012). Stiftelsen ”Spillepeng” bildades av de tre kommuner som gränsar till området, Malmö, Lomma och Burlöv, i samarbete med avfallsbolaget Sysav. Enligt Ulf Evertsson, chef på stiftelsen Spillepeng som anordnade en årlig ”Spillepengsdag” syftade dagen till att ”att upplysa om att det här är ett attraktivt fritidsområde, inte en gammal soptipp” och menar vidare att ”här ska inte vara en park utan ett naturområde” (Johansson, 2004). Den ideella föreningen Fågelskydd Spillepeng, tar hand om skadade fåglar från Malmö och Lundaregionen, de driver ringmärkningsverksamhet, trutstudier och de har byggt vind- och regnskydd för fågelskådare.
Idag används fortfarande delar av Spillepengen som avfallsdeponi men nu finns även ett kuperat rekreationsområde med varierande natur, elljusspår, mountainbike-bana och ute gym. Rekreationsområdet utgör endast en liten del av den forna fäladsmarken. På kartan över området går det dock fortfarande att ana den gamla allmänna landskapsstrukturen från 1700- och 1800-talen, bortom 1900-talets industrialisering.
Kungsmarken: från biskopssäte till ängsmark och golfbana
Kungsmarken är belägen öster om Lund, någon kilometer från den nya stadsdelen Brunnshög. Markområdet tros ha varit en plats för kröning av kungar, den har varit biskopssäte, fungerat som ängsmark till bete för avelshästar och genom marken har en viktig farled mot Dalby slingrat sig fram. Idag finns här vandringsleder och en golfbana.
Genom ett böljande landskap, med höjder på båda sidor av en vattenfylld sänka, skär Glomsbäcken och den konstgjorda Glomsjön genom området från nord till syd och delar Kungsmarken i en västligt respektive östlig del. Namnet Kungsmarken, tros ha en koppling till den medeltida tingsplats som fanns i närliggande Arendala där forna tiders kungar utropades (Althin, 1962). Marken har sedan järnåldern använts som jordbruksmark, här byggde Lunds biskopar en borg på 1040-talet och marken började användas som betesmark för hästavel (Riddersporre, 1998). När Skåne blev svenskt övergick marken från den danska till den svenska kronans ägo. I början av 1700-talet fick Flyinge Kungsgård i uppdrag att avla hästar till den svenska armén. På så sätt fortsatte Kungsmarken användas till betesmark och slåtteräng (Nordholm, 1936). På kartor från åren före och under skiftesreformerna framkommer tydligt hur Kungsmarkens gränser knappt förändras. Kungsmarken redovisas på 1750 års Geometrisk Charta öfwer Flyinge Kongsgårds Ägor uti Skåne, som upprättades för att säkerställa Kronans och Flyinges mark. På en karta från 1813 över Inägorne till Kungsgården Flyinge är utbredningen i stort densamma och den västra delen av Kungsmarken har fått den spikraka dragning som finns kvar i landskapet än idag. Medan det kringliggande landskapet skiftades till oigenkännlighet både vad gäller nyttjande och form genom skiftesförordningarna, låg Kungsmarken som en konstant knutpunkt till landskapets förflutna och till dess framtid. Även om Kungsmarken var under Kronans kontroll, vittnar hålvägar, konkava stigar som strålar ner från kullarna i öst till ett vadställe söder om Glomsjön, om att människor under lång tid använde Kungsmarken som genomfartsled (Riddersporre, 1998).
Under 1900-talet förändrades användningen från hästavel, till militärt övningsfält under 1920-talet, till fritidsområde i regi av Lunds universitet. Lunds Akademiska Golfklubb ansvarar för golfbanan som började anläggas på 1930-talet. Golfklubben har tagit på sig ansvaret för att bevara slåttermarken genom det sätt som tillskrivs ett pre-industriellt jordbruk. Vikten av att bevara slåttern handlar under hela 1900-talet och fram till idag om att bevara den unika ängsfloran som frodats i stora delar av området. På Kungsmarken finns flertalet sällsynta orkidéer som exempelvis Orchis sambucina, Orchis mascula, och Orchis morio och fridlysta blommor såsom humlesuga Betonica officinalis (Ulf, 1962). Människor från trakten har på ett eller annat sätt alltid använt och tagit Kungsmarken i anspråk. Under hela 1900-talet var området ett populärt utflyktsmål för Lundabor som botaniseradeoch plockade blommor under de varmare månaderna och åkte skridskor och skidor under den kalla årstiden (Althin, 1962; Bülow, 1936). Kungsmarken klassades som naturreservat 1974, mycket beroende på ängsmarkerna och de sällsynta växterna. Mellan 1990 och 2022 har områdets status som reservat inte förändrats och Kungsmarken är idag även del av Natura 2000. Om något så har banden mellan golfklubben och naturvärdena stärkts ytterligare i takt med den ökande efterfrågan på grönområden som effektivt kan fläta samman det rekreativa med naturskyddssyften i det post-industriella landskapet.
Statusen som naturreservat innebär att platsen är allmänt tillgänglig samtidigt som ett mer individuellt, mindre formellt nyttjande av platsen förhindras. Genom Kungsmarken slingrar sig en vandringsled som besökare uppmuntras att hålla sig till och dessutom gör strukturen på golfbanan det svårt för icke-golfare att röra sig obehindrat i landskapet. Kungsmarken är ett exempel på en plats som i stort sett behållit sin utbredning sedan skiftesreformerna. I dag utgör golfen en ny användning och kanske även ett skydd för överanvändning av markerna, dess kulturhistoria och flora.
En central periferi – att dela användning över tid
Våra utforskningar av de tre markområdena har varit ett sätt att återbesöka allmänningen. Över tid har allmänningen varit ett markområde som brukats gemensamt, antingen av en medeltida bygemenskap eller av dagens allmänhet. Föga förvånande har användningen förändrats genom århundradena. Medan fäladerna vara gemensam betesmark utgör flera av dessa idag naturreservat med vandringsleder och biotopskydd.
En av de intressanta aspekterna med allmänningsbegreppet är att allmänningen formas genom ett gemensamt, delat bruk. Vid en internationell jämförelse är detta både ovanligt och radikalt – att allmänningen har ett användarvärde som övertrumfar ett produktions- och äganderättsligt värde. Det är själva användningen, det gemensamma och det allmänna som skapar allmänningen. Flera geografer, historiker och ekonomer, som exempelvis David Harvey, Thomas Piketty och Elinor Ostrom har förordat en sådan förståelse för mark. Baserat på antagandet att marken är vår gemensamma, borde rättigheter följa, som gör marker för olika aktiviteter tillgängliga för människor, oavsett ägandeform. Inbegripet i antagandet är att vår mark och våra omgivningar inte exploateras och förstörs utan fortlever.
Det vi tycker oss se i materialet om Spillepengen, Kolböra mosse och Kungsmarken, är att var och en, trots olikheter, utgör en central periferi. Platserna är perifera på så sätt att de befinner sig långt ner på en skala över territoriella hierarkier. De är avsides belägna, både fysiskt och mentalt. De låg i utkanten av byar och de ligger fortfarande i utkanten av de tätorter som vuxit fram under de tre hundra år som förflutit. De är även perifera i en samhällelig planeringskontext, det är platser som har lägre ekonomiskt värde genom att marken är sandig ängsmark, våtmark eller alltför kuperad, med en trolig konsekvens att de inte tagits i anspråk för bebyggelse. Därtill är de idag en slags rester i det postindustriella stadslandskap vi befinner oss i; de utgör ett fåtal exempel på den mark som före skiftesreformerna utgjorde hälften av all mark i regionen. Samtidigt är användningen av dessa marker central för både vår egen arts överlevnad såväl som för flora och fauna. Användningen kan sägas har skiftat mellan olika former av reproduktion. Vid tiden för skiftesreformerna användes markerna för torvbrytning, som ängsmark och som fäladsmark för betesdjur, vilka alla har koppling till människors överlevnad. Dessutom utgjorde allmänningar i form av fälader, rågångar och mötesplatser centrala ytor för förflyttningar av olika slag. Fägator, som exempelvis Kungsbeden mellan Lund och Genarp var öppna för både allmänheten och för den boskap som betade längs med eller i närheten av fägatan. Även fäladsmarken i de tre allmänningar vi studerat har innehållit vägnät. Särskilt tydligt framkommer detta i Kungsmarken och Kolböra mosse där såväl kartmaterialet som markerna bär spår av tidigare farleder.
I det postindustriella landskapet är rätten och möjligheten att förflytta sig, fortfarande del av vår reproduktion, men nu är fokus på rekreation. Både Spillepengen, Kolböra mosse och Kungsmarken har vandringsleder som planerats och anlagts i syfte att bidra till rekreation. Kungsmarken har dessutom en golfbana, som även den inbegriper förflyttningar till fots; praktiker för att reproducera oss själva. Dessa tre allmänningar ligger idag som öar i landskapet; där de blivit platser för att fläta samman rekreation med naturskydd och biologisk mångfald. Informationsskyltar vid de tre allmänningarna berättar om olika satsningar på biotop-skydd, biologisk mångfald, insatser för att bevara våtmarker samt satsningar för att bidra till goda förutsättningar för växt-, djur- och fågelliv. För oss människor har allmänningarna även i uppgift att ge oss upplevelser på ”doftavstånd”, vilket också kan tolkas som en form av reproduktion. I det postindustriella samhället, finns behov av platser för att uppleva dofter från sädesfält, höra fåglar lyssna på vinden som far genom pileträd och våtmarker. Allmänningen som en central periferi är en ansats att fundera över varför och hur dessa platser finns kvar och fortfar att användas på flera olika sätt av både individer och grupper. Kanske kan kombinationen av periferi och centralitet kan vara en av anledningarna till att de överlevt.
De tre allmänningarna är fortfarande centrala för att återskapa oss själva, för att få luft, för att vandra eller ta en paus från de stadsmiljöer vi dagligen vistas i. Idag behövs nya sätt att fundera över allmänningen – vore det möjligt att kombinera allmän platsmark inne i tätorterna med nya beträdor, vandringsleder och allmänningar i landskapet utanför? Allmänningen är fortfarande något vi gör tillsammans och som det allmänna till syvende och sist ansvarar för – nya former vore önskvärt, samtidigt som värdet av det internationellt sett unika allmänningsbegreppet bevaras.
Referenser
Althin, Carl (1962). Kungsmarkens fornminnen, Kungsmarken: festskrift till Lunds Akademiska Golfklubbs 25-årsjubileum, Lund.
Bårström, Jack (2009) Markanvändning i Skåne, Rapport, Region Skåne, avdelningen för regional utveckling.
Bülow, Waldemar (1936). Vallfartsorter: Kungsmarken – Fågelsång – Räften – Billebjer – Dalby hage – Romeleklint. Lund.
Germundsson, Tomas, Lewan, Nils (2003). Enskiftet i Skåne 200 år. Reformen 1803 i geografiskt perspektiv, Temanummer Enskiftet 1803-2003. Ale Historisk tidskrift för Skåne Halland och Blekinge Nr 1, 2003. Lund: Landsarkivet och De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening.
Grundström Karin, Rosengren, Mathilda (2025). Allmänningen – en central periferi? Användningen av allmän mark i sydvästra Skåne under perioderna 1783–1827 och 1990–2022, Scandia tidskrift för historisk forskning, Vol 91, Nr 1 (2025).
Hassgård, Eva (2018). Beträdor, Staffanstorps kommun, Websida. https://staffanstorp.se/fritid-och-upplevelser/natur-kultur-och-sevart/betrador/ [ Hämtad 2018-08-14].
Ingers, Ingemar (1957). Ortnamn i Malmö, Malmös Fornminnesförening 1957:25.
Ingers, Ingemar (1976). Burlövs kommun: Historia och beskrivning, Första delen, Arlöv.
Johansson, Lars (2004). Spillepengsdagen är nu en etablerad tradition, Skånska dagbladet, 2004-09-06, s. 7.
Malmö stad (1980). Stadsbyggnadskontoret i Malmö, Generalplan för Malmö, Malmö 1980
Malmö stad (1990) Malmö Stadsbyggnadskontor, Översiktsplan för Malmö, Malmö 1990.
Malmö stad (2023). Grönyta per invånare minskar enligt Statistiska centralbyråns beräkningar”, Malmö stad, https://miljobarometern.malmo.se/natur-och-odling/arealer/gronyta-per-invanare/ (2023-11-15)
Nordholm, Gösta (1936). Kungsängen Räften eller Kungsmarken: En skånsk ödegård från medeltiden, Särtryck ur Skånegillet i Stockholm Årsskrift.
Regnéll, Gösta (1994). Tankar på gröngräset. Beträda – ett nytt begrepp, Svensk Geografisk Årsbok 1994.
Riddersporre, Mats (1998). Kungsmarken – ett landhistoriskt dokument nära Lund, Ale: Historisk tidskrift för Skåne, Halland och Blekinge.
Staffanstorps kommun (2010). Mosstriangel, i Grönplan för Staffanstorp och Hjärup 2010, Staffanstorps 2010. https://staffanstorp.se/bygga-bo-och-miljo/oversiktsplan-och-detaljplaner/gronplan/ [Hämtad, 2018-08-14].
Stark, Kenneth (2017). Djurslöv inför detaljplaneläggning, Rapport 2017:86, Arkeologisk utredning steg 1, 2017, Dnr 5.1.1-2017-00005.
Ulf, Bengt (1962). Kungsmarkens Flora, Kungsmarken: festskrift till Lunds Akademiska Golfklubbs 25-årsjubileum.
de Waal, Renée, de Wit Arjen (2012). Brown Coal, Blue Paradise: The Restoration of Opencast Coal Mines in Lusatia, Germany, i (red.) Jorgensen, Anna och Keenan, Richard, Urban Wildscapes, Oxford.
Wester, Ethel (1976). Bebyggelse och brukningsenheter i några byar inom Tottarps socken I SV Skåne, i Svensk geografisk årsbok 1967(43)
Kartor
Kolböra mosse, Djurslöv
Djurslöv, Enskifte 1808-04-22, 12-tot-5, Lantmäteriets historiska kartarkiv.
Djurslöv, Enskifte på inägor, 1804, Gabriel Kjerner, L214-3:1., Lantmäteriets historiska kartarkiv.
Vandringsleder, så kallade beträdor, vid Kolböra mosse, Djurslövs by, i Staffanstorps kommun.
”Beträdor”, Staffanstorps Kommun, Kultur och föreningsförvaltningen 2023, https://staffanstorp.se/uppleva-och-gora/natur-kultur-och-sevart/friluftsliv-och-motion/betrador/ (2023-11-15).
Spillepengen, Malmö
Malmö Stads på alla Gårdar fördelte Östra Plantage Fält samt Beteshagar och Spillepengsmarken, 1784, 12-mal-12, Lantmäterimyndigheternas arkiv.
Staden Malmö med dertill lydande egor, Gustaf Liunggren, 1853, Lj-110, Lantmäteristyrelsens arkiv.
Malmö Hamn, 1995, Ö0076, Stadsbyggnadskontorets arkiv Malmö Stad.
Karta som visar Spillepengens nutida, allmänt tillgängliga fritidsområde med löpspår med mera. SYSAV Spillepengs fritidsområde, https://www.sysav.se/hallbarhet/inspiration-kampanjer/spillepengs-fritidsomrade/ (2023-12-11)
Kungsmarken, Lund
Geometrisk Charta öfwer Flyinge Kongsgårds Ägor uti Skåne, Malmöhus, 1750, 12-söa-3, Lantmäterimyndigheternas arkiv.
Charta Öfwer Inägorne till Fliinge Kungsgård, Belägen uti Hertigdömet Skåne, Malmöhus län, 1783-03-12, 12-söa-4, Lantmäterimyndigheternas arkiv.
Karta Öfver Inägorne till Kungsgården Flyinge uti Hertigdömet Skåne, Malmöhus Höfdingedöme, 1813, detalj, 12-söa-14, Lantmäterimyndigheternas arkiv.
Kungsmarken, Länsstyrelsen Skåne, https://www.lansstyrelsen.se/download/18.746760b71768421ad55261ac/1677592564000/skylt_Kungsmarken_NR.pdf , (2023-12-11).
Tack
Forskningen har finansierats genom Formas Nationella forskningsprogram för Hållbart samhällsbyggande Nr. 2019-01923
Stort tack till Franz-Michael Rundquist, ledamot för Ban- & Naturvårdskommittén, Lunds Akademiska Golfklubb Kungsmarken.
Biografi
Karin Grundström är professor i arkitektur vid Institutionen för Urbana studier, Malmö universitet. Grundström utforskar den byggda miljöns vardagliga användning, det praktiserade och levda rummet, kartläggningspraktiker samt människors utformning av sin närmiljö. Särskilda forskningsområden inbegriper appropriation, bostäder, genus, grindning och segregation.
Mathilda Rosengren är forskare vid Institutionen för urbana studier, Malmö universitet Hon är kulturgeograf och visuell antropolog, och intresserar sig framför allt för urbana frågor om rumslig rättvisa från ett socio-ekologiskt perspektiv. Hennes forskning ligger i skärningspunkten mellan kritiska urbana och landskapsstudier, urbangeografi och miljöhumaniora, med speciellt fokus på så kallad ”mer-än-mänsklig” geografi och ”multispecies” antropologi. Hon är även intresserad av hur man kan integrera visuella metoder både som del av en forskningsmetodologi och ur ett kunskapsspridande perspektiv.