Gamla pilevallar
Genom den arkivaliska slumpen, hittade jag för några år sedan en karta i Malmö Stads digitala kartarkiv. Det var en svart-vit översiktskarta över Malmö från 1950-talet, påklistrad på ett gult dokumentpapper. I stadens periferi hade ett antal röda linjer blivit ditritade utan någon direkt förklaring till vad de förställde. Det var först i de efterföljande dokumenten som tillhörde samma digitala arkivakt som linjernas funktion uppenbarade sig: På varsitt numrerat dokumentpapper var sepiafärgade fotografier på pilevallar och alléer inklistrade, alla med en tillhörande beskrivning i snirklig handstil. De röda linjerna betecknade alltså gamla pilevallar.
Det visade sig vara en professor i botanik vid Lunds universitet, Henning Weimarck, och hans då tonåriga son, Gunnar, som hade ansett att pilträden och vallarna var viktiga att kartlägga en sensommar i mitten av 1950-talet. Far och son var vid denna tid på resa genom Skåne för att skapa en ”allmän inventering” av dåvarande skånska kultur- och naturlandskap genom att minutiöst dokumentera regionens ”skyddsvärda områden och naturföremål” (Weimarck 1960, para. 1).
Men varför detta fokus på just uppradade pilträd, både då för Weimarck och här i denna korta text? Historiskt sätt är det lätt att förbise sådana socioekologiska förhållanden som, liksom Malmös pilträd, främst påträffas lite undanskymt i urbana mellanrum och periferier, längs gamla brutna vägsträckningar och stråk. Dock finns det en vikt i att lyfta fram dessa ofta till synes anspråkslösa mer-än-mänskliga förhållande – att visa på hur betydande deras roll faktiskt var (och fortfarande är!) för utformningen av konkreta fysiska landskap och praktisk stadsbildning, för infrastruktursatsningar liksom för att spinna mentala landskapsvävar av både tillhörighet och utanförskap.
Idag, med nutidshistorien som fond, minner Weimarcks fotografier om en romantiserad bild av den skånska landsbygden (Olsson 2008: 12). Det är lätt att se framför sig det svenska samhällets moderniseringsvurm hängande som ett illavarslande omen precis utanför fotografiernas inramning av idylliska scener av prydligt uppradade, men åldrande, pilträd. Redan år 1960 konstaterade Weimarck själv att ”i åtskilliga fall har under de år, som gått sedan bilderna togs, så stora ingrepp skett, att bildmaterialet kan synas inaktuellt” (1960). Äldre landsvägar, många gånger kantade med just pilevallar, har idag fått ge vika för en bilbetonad vardag och dess infrastruktur av motorvägar och rondeller. Likaså har landsbygden alltmer vävts in i en dominerande stadsrumsstruktur.
Men även om många av de pilträd som fotograferades för nästan 70 år sedan har försvunnit från Malmötrakten, antingen genom att de fällts eller naturligt dött på plats, så agerar de få som finns kvar fortfarande som starka socioekologiska knutpunkter mellan olika historiska tidpunkter och föreställningsvärldar i Skåne. Om vi tittar närmare på pilträdets och pilevallens ställning idag så möts vi av ett komplext nätverk av geopolitiska, ekologiska, sociala, ekonomiska, historiska och kulturella sammankopplingar. Den skånska pilens historia och varande aktualiserar inte bara vem eller vad som ska få lov att ta plats i ett kulturlandskap utan visar dessutom på det relationella förhållandet mellan en av människan skapad infrastruktur och det ”naturliga” landskapet, där både människa och ”natur” behöver varandra för att överleva och frodas.
Den hamlade pilens symbolik
Pilens symboliska värde för Skåneregionen är idag tämligen uppenbart: regionens officiella logga är ett stiliserat pilträd som har fått sin karaktäristiskt knotiga siluett från människans regelbundna skötsel och beskärning, så kallad ”hamling”. Denna utformning av pilen syftar i första hand till att främja funktionella värden som annars saknades på den nästintill trädlösa skånska slätten på 1600–1800 talen. Ett träd med en ”kort tjock stam med ett huvud av tätt sittande kvistar och grenar” (Törje 1955, p. 4) hjälpte folket på landsbygden att ta tillvara på så mycket som möjligt av trädets kvaliteter utan att behöva hugga ned det. Vid stammen kunde kreatur tjudras när ingen hage fanns och grenar och vidjor fungerade som både ved till att värma upp bostäder med samt material till korgar, kvastar, tunnband och som en del av halmtak, med mera (Hobroh 1944, p. 60; Fribing 2004, pp. 44-48). Under flera århundraden spelade sålunda pilträdet en viktig roll för människans överlevnad och relativa välmående på den skånska slätten (Coignard 1921, p. 710). I gengäld innebar hamlingen även ett livslångt åtagande från människans sida att vårda träden – en pil som hamlats måste nämligen hamlas igen vart fjärde till sjätte år för att behålla sin form, inte försvagas och slutligen dö en förtidig död. Sköttes trädet väl kunde det dock leva en bra bit längre än vad det hade gjort i ett förvildat, ”ohamlat” tillstånd. En hamlad, välmående pil är på så sätt inte bara en platt kultursymbol för den skånska slätten (och regionen i stort), utan även ett levande bevis på en mångårig, socio-ekologisk relation mellan människa och träd. Vad som går förlorat i samband med pilträdens försvinnande är alltså inte bara en viss historisk och estetisk utformning av det skånska kulturlandskapet, utan också ett vardagligt, bindande förhållande mellan människa och ”natur”.
Det rätlinjiga landskapets struktur
Även om planteringen av pilträd (för det mesta vitpil, Salix Alba) förordats från tidigmodern tid så förekom inte många pilevallar likande de som Weimarck och hans son fotograferade i det skånska landskapet innan 1800-talets första hälft (Hobroh 1944, p. 45). Det var först i och med skiftesreformerna i Skåne – då det gamla lapptäcket av mindre bitar jordbruksmark skiftades till sammanhängande, ”ganska rätlinjiga ägofigurer” (Hobroh 1944, p. 48) – som pilevallen som strukturerande element i det skånska landskapet blev en vanlig företeelse. Innan dess hade det ”givetvis ej varit möjligt att genomföra pilvallsanläggande mellan var och en av de i regel smala tegarna eller lotterna på de gamla byarnas mark” (Hobroh 1944, p. 48). Pilevallen kom således att fungera som en markör för de nya markgränserna och indirekt även de nya maktförhållanden som nu tydligt utkristalliserades mellan bemedlade bönder och godsherrar och de med mindre eller inga egna lantegendomar.
Vid den här tiden blev pilevallar och pilalléer också viktiga som vägmarkörer på landsvägarna till och från städer och gods. Som en del av slättens infrastruktur, i en tid innan vägbelysning eller vägräcken, hjälpte de raka leden av träd de resande att på natten eller i vintermörkret röra sig mellan stad och land utan att riskera att fara av vägen (Olsson & Jakobson 2005, p. 29). Det verkade även finnas ett estetiskt argument, i alla fall hos ståndspersoner, för hur pilevallarnas vertikala strävan stod i kontrast till den brukade, platta marken och våra dagars ovannämnda symbolik runt, och romantisering av, det hamlade pilträdet stammar med största sannolikhet från den här tiden.
Invävt i denna berättelse är alltså ett komplext, skiftande förhållande till pilevallen som sträcker sig från den personliga, vardagliga relationen mellan det hamlade, enskilda trädet och bonden som beskär det; genom pilevallens praktiska, övergripande funktion som infrastrukturmarkör; till dess symboliska värde som del av Skånes ”ideala” landskapsbild. Under sina glansdagar i mitten av 1800-talet fyllde Skånes pilevallar alla dessa funktioner på en och samma gång. Likväl, som far och son Weimarck visade på med sin kartläggning runt Malmö ungefär ett sekel senare, har pilevallens status och varande fortsatt att förändras med tiden.
Pilevallen i nutidens stadslandskap
Under 1900-talet, med stadens expansion och allt större infrastruktursatsningar har pilträd och pilevallar alltmer kommit i vägen för stadsplaneringsideal och framtidsvisioner. Det ”aggressiva” rotsystemet som förr i tiden var till pilens fördel, ses nu som en så pass negativ egenskap att man många gånger hellre fäller trädet än att riskera att dess rötter lyckas leta sig fram till, och in i, vattenledningar och dylikt (Orvesten et al. 2003). De raka linjerna av pilevallar och alléer som tidigare ledsagade resande till fots eller häst anses nu innebära en påtaglig krockrisk när resandet mest sker med bil. Pilträdet själv trivs inte heller nära alltför hårdgjorda ytor och vägar, till exempel av asfalt istället för grus (Jansson et al. 2015, p. 117).
Många av de funktionella värdena som träden hade för tvåhundra år sedan är alltså inte något som efterfrågas längre, kvar finns då endast symboliken och det romantiska idealet knuten till bilden av den skånska landsbygden. Dock så har pilevallen på senare år förvärvat ett nytt existensberättigande i diskussioner om hållbara landskap och ekosystemtjänster (Persson 2010). I de drastiska klimatförändringarnas tidevarv har kommuner i Skåne fått upp ögonen för att pilevallar, speciellt de med äldre träd, kan rymma en stor biologisk mångfald av mossor och lavar, pollinerande och vedlevande insekter samt många olika fågelarter (Vellinge kommun 2019, p. 136). Nationellt sett så omfattas resterande pilevallar och alléer om tre eller fler välväxta träd idag av biotopskydd, då de anses ”utgör[a] viktiga restbiotoper i ett i övrigt rationaliserat landskap” (Naturvårdsverket 2014, p. 3). Kanske är det just i denna skärningspunkt mellan värnandet om det gamla, symboliska kulturlandskapet och ”nya” idéer om biologisk mångfald som pilevallen har en framtid?
Hösten 2021 letade jag upp och fotograferande platserna där Weimarcks pilevallar och alléer en gång stod. Fotoessän här visar resultatet av dessa nutidshistoriska exkursioner: Varje pilevallsfotografi av Weimarck och hans son från 1954 sätts i dialog med ett fotografi från samma plats idag. Speglingen i dåtid/nutid visar på en rad olika konsekvenser för pilens vara och framtidsutsikter på 2020-talet. På vissa håll syns ett totalt försvinnande i och med implementeringen av nya vägnät och nybyggen från 1900-talets senare hälft. På andra håll kan rester av en pilallé skönjas i ett fåtal träd, nu placerade i mitten av ett miljonprogramsområde. Det kanske är föga förvånande att det var på de minst stadsmässiga platserna som jag lyckades finna pilevallar i deras helhet (eller nästintill). I mötet mellan stad och land väcker nutidens pilevallar fortfarande frågor om markgränser, maktstrukturer, landskapsideal och stadsplaneringsvurmar, men kanske främst till en miljöhistoriskt förankrad reflektion om mänsklighetens framtida förhållningssätt till dess mer-än-mänskliga omgivning.
Referenslista
Coignard, A. (1921). Kvinnan, Maten och Naturen. Idun, 34 (31), 710.
Fribing, B. (2004). Stubbapilen: slättens signum: en bok om pilar och pilevallar. Trelleborgs kommun.
Hobroh, G. (1944). Till de skånska pilevallarnas historia. Folkkultur: meddelanden från Lunds universitets folkminnesarkiv, 36–75.
Jansson, N., Fargo, M., Lennartsson, T., Weibull, H. & Wissman, J. (2015) Vägarnas träd – om trädens skötsel, värdefulla strukturer och följearter, CBM:s skriftserie 93.
Naturvårdsverket (2014). Pilevall.
Olsson, P. (2008) Krapperups alléer: Synen på landskap genom tid och rum med fokus på allén (Rapport 2008:8). Regionsmuseet Kristianstad.
Olsson, P. & Jakobson, Å. (2005) Alléhandboken. Lunds universitet.
Orvesten, A., Kristoffersson, A. & Stål, Ö. (2003) Trädrötter och ledningar – goda exempel på lösningar och samverkansformer (VA-Forsk Rapport 2003: 13). Svenskt Vatten AB.
Persson, M. (2010) Pilevallen på väg att göra comeback. (21 september 2010). ATL Lantbrukets affärstidning.
Törje, A. (1955) De skånska pilarnas historia. Skånes Naturskyddsförenings Årsskrift. 3-50.
Vellinge kommun. (2019) Kulturmiljöprogram – Vellinge kommun. Vellinge kommun genom Miljö- och byggnadsavdelningen.
Weimarck, H. (1960) Till Fullmäktige i Skånes kommuner. Skånes Naturskyddsförening. Arkivmaterial (Akt. 126P1, Stadsbyggnadskontorets arkiv). Malmö Stad.
Weimarck, H. (u.å.) Pilevallar och pilalléer. Arkivmaterial (Akter 126P3-126P12, Stadsbyggnadskontorets arkiv). Malmö Stad.
Tack
Forskningen har finansierats genom Formas Nationella forskningsprogram för Hållbart samhällsbyggande Nr. 2019-01923
Biografi
Mathilda Rosengren är postdoktor inom projektet ”Allmänningar & stråk för rumslig rättvisa i urban fullåkersbygd” vid Institute for Urban Research. Hon är kulturgeograf och visuell antropolog, och intresserar sig framför allt för urbana frågor om rumslig rättvisa från ett socio-ekologiskt perspektiv. Hennes forskning ligger i skärningspunkten mellan kritiska urbana och landskapsstudier, urbangeografi och miljöhumaniora, med speciellt fokus på så kallad ”mer-än-mänsklig” geografi och ”multispecies” antropologi. Hon är även intresserad av hur man kan integrera visuella metoder både som del av en forskningsmetodologi och ur ett kunskapsspridande perspektiv.
Institutionen för Urbana Studier, Malmö Universitet