Om allmänningar
Allmänningen är värd ett återbesök.
Allmänningar är platser som vi använder gemensamt. Det kan vara en gröning i ett kvarter, en odling i en park, ett promenadstråk på åkermark eller en mötesplats där vi kan fira en högtid. Vi har ett arv av allmänningar sedan medeltiden och de är väl värda ett återbesök och en fundering över vad en allmänning är till för och vem som får använda den.
Allmänningar – i betydelsen platser som är tillgängliga för allmänheten –är viktiga idag, det är platser för demokrati, kulturellt utbyte, handel och rekreation. Allmänningar är av stor vikt för människors välbefinnande och för känslan av att höra till; för att kunna känna ”här hör jag hemma, det här är min plats”. Våra allmänningar är betydelsefulla och värda att bevara, särskilt när vi ser hur den mark vi använder gemensamt har minskat över tid (Grundström & Rosengren, 2022). Först genom skiftesreformernas kraftiga landskapsomvandling av Skåne och därefter genom urbanisering, storskaligt jordbruk och transportinfrastruktur (Germundsson & Lewan, 2003). Trots denna omvandling har vissa platser för gemensam användning blivit beständiga, de har liksom kunnat fästa sig i landskapet.
I den här studien har jag använt narrativ kartografi som en metod för att visa förändringen av landskapet över tid och hur två allmänningar fäst sig i tid och rum. Narrativ kartografi är en metod där berättelser kombineras med kartor och där kartläggning förstås som en tolkande, föränderlig praktik snarare än en essentialistisk representation (Corner, 1990; Kitchin, Gleeson & Dodge, 2012; Wood, 2010). Kartorna baseras på tidigare forskning, översiktsplaner i de tre kommunerna Malmö, Lund och Staffanstorp samt sökningar i Lantmäteriets, Lantmäterimyndighetens och Lantmäteristyrelsens historiska kartarkiv. Kartorna baseras även på observationer, vandringar och skissarbete som jag genomfört mellan 2019 och 2022. Genom dessa undersökningar har jag identifierat två platser –Kolböra mosse i Djurslöv och Enskifteshagen i Malmö– som använts gemensamt sedan medeltiden och troligtvis ännu längre tillbaka i tiden. Enskifteshagen har varit fäladsmark tillhörande Västra Skrävlinge by och är idag är en park i centrala Malmö. Kolböra mosse har utgjort gemensam fäladsmark såväl som torvtäkt och idag finns vandringsleder dit allmänheten har tillträde.
Genom dessa två allmänningar kan vi följa hur landskapet omvandlats, hur allmänningar använts och av vem.
Enskifteshagen och Kolböra mosse under medeltid och idag
De två allmänningarna ligger i ett rikt kulturlandskap som varit bebott sedan forntiden.
En av de äldsta färdvägarna i regionen var vägen mellan Trelleborg och Uppåkra. Längs denna farled växte byar fram under medeltiden.
Kartan visar det medeltida landskapet med Uppåkra by längs i norr, farleden söderut mot Trelleborg samt nutida kartbilder över Kolböra mosse i Djurslöv och Enskifteshagen i Malmö.
Under medeltiden var hälften av marken i sydvästra Skåne våtmark. Vägen mot Uppåkra slingrade sig fram mellan våtmarker och över Sege å vid vadstället i Nordanå (Erikson, 2001). Under medeltiden tog sig farleder för långväga resenärer och förbipasserande fram utanför de flesta byar. Det var främst handelsbyar och viktiga kultplatser som farlederna passerade rakt igenom. Både Västra Skrävlinge och Djurslöv växte fram invid småvägar som under medeltid anslöt till vägen mellan Trelleborg och Uppåkra,
Öster om vägen ligger nutidens Djurslöv invid en våtmark som omfattar Kolböra mosse. Än idag är detta ett jordbrukslandskap där gårdar och små byar är utspridda över trakten. Väster om vägen har Malmö stad erövrat det mesta av marken. Här återfanns under medeltiden Västra Skrävlinge, vars fäladsmarker idag utgör Enskifteshagen.
Diurslöf, Särslöf och Gördslöf
De tre byarna Görslöv (väster på kartan), Djurslöv (i norr) och Särslöv (i söder) omfattade gårdar såväl som mindre hus. Kolböra mosse låg i anslutning till Djurslövs by och var del av den våtmark som bredde ut sig längs med Sege å.
Kartan visar andelen odlad mark i förhållande till andelen våtmark och obrukad mark i slutet av 1700-talet. Den mark som inte var uppodlad utgjorde vid denna tid fortfarande hälften av all mark i Sydvästra Skåne (Germundsson & Lewan, 2003).
Allmänningar förekom som by-allmänningar, socken- och häradsallmänningar såväl som lands- och kronoallmänningar. En by-allmänning var en gemensam yta i byarnas mitt, en socken- och häradsallmänning kunde vara en plats för marknader och en kronoallmänning kunde, om kungen tillät, användas som fäladsmark för bete. Historiska kartor över de tre byarna visar att de alla tre hade en gemensam yta i mitten av byn, som kan ha tjänat som byallmänning. Den marken mellan Djurslövs by och Sege å där Kolböra mosse ligger, kan ha använts gemensamt för bete och för torvbrytning.
Kolböra mosse och Djurslövs by
Skiftesreformerna hade en starkt landskapsomvandlande inverkan på såväl odlingslandskapet som på byar och allmänningar.
Kartan visar omvandlingen över tid för Djurslövs by och tillhörande Kolböra mosse, från slutet av 1700-talet (till vänster på kartan), till tidigt 1800-tal (i mitten), fram till idag (till höger på kartan).
Enligt danska riksarkivet fanns tio gårdar i Djurslov år 1657. Tre hemman tillhörde domkyrkan i Lund, två tillhörde domkapitlet, ett hemman tillhörde vardera Görslövs kyrka, Tottarps kyrka samt godsen Heckeberga, Klågerup och Skabersjö (Ingers, 1973). Marken var indelad i långsmala tegar och brukades gemensamt. Vägarna ledde utanför byn och marken vid mossen användes av byborna gemensamt.
Efter skiftesreformerna i början av 1800-talet ägdes de kvarvarande fyra gårdarna av självägande bönder medan de obesuttna flyttades ut från byn. I Djurslöv flyttades två av gadehusen norrut längs den nya skiftesvägen. Hit förflyttades fattigt folk; hantverkare, arbetare och skomakare (Wester, 1967). Tegarna omvandlades till sammanhållna ägor och nya, raka skiftesvägar anlades och genomkorsade byn. Mossen brukades gemensamt av de fyra kvarvarande gårdarna.
Kolböra mosse bibehölls de fyra kvarvarande gårdarna fram till 1970-talet då marken köptes av Anders Björkman vars familj brukat marken sedan 1600-talet. Endast ett tio-tal år senare, under 1980-talet, påbörjades anläggningen av vandringsleder för allmänheten.
Boplatser, guld och beträdor vid Kolböra mosse
Arkeologiska utgrävningar och fynd från plöjningar av marken i närheten av Kolböra mosse visar på områdets långa historia. De äldsta fynden från platsen utgörs av flintaföremål och boplatser från stenåldern, en gravhög från bronsåldern, gravar från romersk järnålder och ett romerskt guldmynt från 400-talet (Stark, 2017).
Kartan visar Kolböra mosse, med Sege å som slingrar fram i söder, en gravhög från bronsåldern, våtmarkens utbredning och de vandringsleder som anlagts sedan 1980-talet. Skillnader i användning mellan 1800-tal och 2000-tal framgår genom text som hämtats från kartor och websidor.
Kolböra mossen har enligt historiska källor använts för betesdjur och som torvtäkt, både före och efter skiftesreformerna. Enligt skifteskartan från 1808 användes mossen inte längre som betesmark utan fick endast utnyttjas till ”torfskyrd och höhöstnad men alldeles icke till bete för kreatur under vad namn som helst”. På 2000-talet finns åter betande kreatur, men inte längre någon torvbrytning
Runt mossen finns idag så kallade beträdor anlagda. Ordet beträda är en ordlek där substantivet ”träda” och verbet ”beträda” parats med varandra (Regnéll, 1994). Beträdor är ett system av gräsbevuxna, klippta vandringsleder i kanten av åkermark och våtmark som ger allmänheten tillträde till kulturlandskapet. Djurslöv ligger i Staffanstorps kommun där åttio procent är åkermark vilket innebär att den allemansrättsliga marken är mycket begränsad. Beträdorna är ett alternativ till allemansrättslig mark och ger, enligt Staffanstorps kommun, möjlighet att ”uppleva kulturlandskapet och den skånska landsbygden på doftavstånd” (Hassgård, 2017).
Kolböra mosse ingår sedan 1988 i en satsning på återställning av våtmarker som bland annat syftar till att öka biologisk mångfald och reducera mängden kväve och fosfor i vattenmiljöerna (Segeåprojektet, 2018).
Enskifteshagen och Västra Skrävlinge by
Enskifteshagen återfinns på mark som historiskt brukats som fäladsmark i Västra Skrävlinge by.
Kartan visar omvandlingen över tid för Västra Skrävlinge by från 1600 och 1700-tal (överst på kartan), till tidigt 1800-tal (i mitten) och fram till idag (nederst på kartan).
Under medeltiden var Westra Skräflinge en by långt utanför Malmö. En kyrka, en byallmänning, några gårdar och gadehus låg omringade av smala tegar.
Under 1700-talet var godsägare och landshövding Tage Thott ägare till flera vångar och skiften med jordbruksmark i olika delar av byn. Det första så kallade partiella enskiftet begärdes av Tage Thott 1786, och genom en utbrytning av hans hemman bildades ett sammanhängande markområde (Germundsson & Lewan, 2003). När Enskiftet genomfördes mellan1803 och 1827 skiftades mark i Västra Skrävlinge till Sofielunds och Annehems gårdar. Dagens Enskifteshage låg under 1800-talet på ängsmark som tillhörde Annelund, belägen mellan storgodsen Rosengård och Mölle Wång.
Under de kommande hundrafemtio åren användes marken till ängsmark. När marken införlivades i Malmö stad 1911 anlades Sofielunds industriområde på delar av ängsmarken. (Malmö stad, 2020). En del av ängsmarken sparades från bebyggelse och utgörs idag av den långsträckta Enskifteshagen.
I Enskifteshagen finns idag en lekplats, en hundrastgård och en stadsodling. På informationsskylten vid stadsodlingen (Malmö stad & Odlingsnätverket Seved, 2010) påminns odlare och besökare om det medeltida jordbruket där människor hjälptes åt med odling och skörd. Här finns en förhoppning om att stadsodling och bikupor ska gynna biologisk mångfald och att hagen åter kan vara en plats för människors gemensamma, delade bruk av marken, trots att parken nu är centralt belägen i Malmö.
Allmänningar – för vem och för vad?
De marker som fäst sig i landskapet för fortsatt, gemensamt bruk är mark som antingen är torr, som ängsmark, eller blöt, som våtmark. Dessa marker är rester av den mark som blivit uppodlad och utdikad. Idag finns en större kännedom om betydelserna av våtmarker för såväl människor som djur och biologisk mångfald. Våtmarker, sandmarker, fälader och småvatten behöver utökas snarare än minskas ytterligare.
Genom historien har Kolböra mosse och Enskifteshagen varit platser för gemensamt bruk. Bruket, eller användningen har förändrats över tid. Från att ha varit områden utanför byarnas marker, mellanrum som inte tillhörde eller brukades av någon, till att ingå i och vara en del av byarnas marker. De första användningsområden som framgår av kartmaterialet och i historiska skrifter är ängsmark och betesmark, följt av torvtäkt fram till dagens parkmark och vandringsled. De tidigare användningsområdena var ämnade för jordbruk och överlevnad, medan de idag är ägnade främst åt fritid och motion. Men även om användningen skiftat har dessa båda allmänningar använts kontinuerligt av grupper som gemensamt brukat och använt marken. Här är det viktigt att fundera över vilka användningsområden som är eftertraktansvärda idag. Kolböra mosse och Enskifteshagen omfattar flera aktiviteter, från lekplats, till odlingslott, bikupor, cykelväg och promenadled, rid-stig och vandringsled. Men det finns säkert fler sorters bruk som en allmänning skulle kunna härbärgera.
Kolböra mosse och Enskifteshagen har brukats gemensamt, men bruket och användningen har inte varit på lika villkor för alla. Marken har i Enskifteshagens fall ägts av en enskild person, medan Kolböra mosse varit gemensamt ägd och använd av Djurslövs byn. Vem som fick använda betesmarken och torvtäkten var säkerligen reglerad och tillkom troligtvis inte samtliga personer. Idag finns allemansrätten på landsbygden och allmän platsmark i städer och byar där användningen är mer jämlik än vad den varit tidigare. Men samtidigt har vår gemensamma mark krymp över tid och det finns anledning att fundera över hur vi kan samsas om den mark som fortfarande är tillgänglig.
Allmänningen är fortsatt värd ett återbesök.
Referenser
Corner, J. (1990). The agency of mapping: speculation, critique and invention. I M. Dodge, R. Kitchin & C. Perkins (red.), The Map Reader (2011, s. 89-101). Wiley-Blackwell.
Erikson, M. (2001). En väg till Uppåkra. I L. Larsson (red.) Uppåkra – Centrum i analys och rapport, Acta Archaeologica Lundensia, Series IN 8 (No 36, s. 167-176). Almqvist & Wiksell International. ISBN 91-22-01948-0.
Germundsson, T. & Lewan, N. (2003). Enskiftet i Skåne 200 år. Reformen 1803 i geografiskt perspektiv, Ale Historisk tidskrift för Skåne Halland och Blekinge Nr 1 (s. 1-32). Landsarkivet och De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening.
Grundström, K. & Rosengren, M. (red.) (2022). Allmänningar & Stråk, essäer, reflektioner och pratpromenader Om gemensamma rum. Allmänningar & Stråk. ISBN: 978-91-527-2480-4 (tryck) 978-91-527-2481-1 (pdf).
Hassgård, E. (2017). Beträdor. Staffanstorps kommun. https://staffanstorp.se/fritid-och-upplevelser/natur-kultur-och-sevart/betrador/
Ingers, I. (1973). Bidrag till Djurslövs historia. Staffanstorps Aktuellt, (No 2, s. 2-4). Staffanstorps kommun.
Kitchin, R., Gleeson, J. & Dodge, M. (2012). Unfolding mapping practices: a new epistemology for cartography, Transactions of the Institute of British Geographers, Vol. 38 (No 3, s. 480–496).
Malmö stad (2020). Sofielunds industriområde. Kulturhistoriskt underlag för planprogram. Malmö stad.
Malmö stad & Odlingsnätverket Seved (2010). Enskifteshagen. Informationsskylt vid stadsodlingen i Enskifteshagen. Malmö förskönings- och planteringsförening.
Regnéll, G. (1994). Tankar på gröngräset. Beträda – ett nytt begrepp. Svensk Geografisk Årsbok, Årg. 70 (s. 126-132). Sydsvenska geografiska sällskapet.
Segeåprojektet (2018). Segeåprojektet, målsättning. http://www.segea.se/malsattningar.html
Stark, K. (2017). Djurslöv inför detaljplaneläggning, Arkeologisk utredning, Rapport 2017:86, Dnr 5.1.1-2017-00005. Statens historiska museer.
Wood, D. (2010). Everything sings: maps for a narrative Atlas. Siglio.
Wester, E. (1967). Bebyggelse och brukningsenheter i några byar inom Tottarps socken i SV Skåne. I (red.) Bergsten, K-E., Svensk geografisk årsbok, Årg. 43. Sydsvenska geografiska sällskapet.
Kartor och digitala arkiv
LMA: Lantmäterimyndighetens arkiv
LSA: Lantmäteristyrelsens arkiv
Lantmäteriet (1860). Generalstabskartan 1860. Akt: Malmö 1-1. [Kartografiskt material]. Tillgänglig: Historiska kartor, Översiktliga kartor. [Hämtad 2021-12-13].
Lantmäteriet (2021a). Djurslöv. Skala 1:10 000. SWEREF 99 TMN: 6166328E: 384272. [Kartografiskt material]. Tillgänglig: Lantmäteriets Kartutskrift. [Hämtad: 2021-08-14].
Lantmäteriet (2021b). Enskifteshagen. Skala 1:10 000. SWEREF 99 TMN:6162140E: 375460. [Kartografiskt material]. Tillgänglig: Lantmäteriets Kartutskrift. [Hämtad: 2021-08-14].
Lantmäterimyndighetens arkiv (1720). Mätning. Wästra Skräflinge. Akt: 12-VSK-1. [Kartografiskt material]. Tillgänglig: Lantmäteriets historiska kartarkiv [Hämtad: 2021-08-14].
Lantmäterimyndighetens arkiv (1774). Charta öfver Wästra Skräflinge By 1772-1773. Enskifte, Storskifte. Gustav Regnell. Akt: 12-VSK-3. [Kartografiskt material]. Tillgänglig: Lantmäteriets historiska kartarkiv [Hämtad: 2020-07-31]
Lantmäterimyndighetens arkiv (1785). Geomet: Charta öfver Särslöf Bys In-ägor 1772-1779. Storskifte. Salomon Jacob Örngren. Akt: 12-SÄR-2. [Kartografiskt material]. Tillgänglig: Lantmäteriets historiska kartarkiv [Hämtad: 2018-08-17].
Lantmäterimyndighetens arkiv (1807). Karta öfver ägorna till Särslövs by 1806. Enskifte, gränsbestämning 1807-07-03. Akt: 12-sär-3. [Kartografiskt material]. Tillgänglig: Lantmäteriets historiska kartarkiv [Hämtad: 2018-08-17].
Lantmäterimyndighetens arkiv (1808). Staffanstorp. Enskifte 1808-04-22. Akt: 12-tot-5. [Kartografiskt material]. Tillgänglig: Tillgänglig: Lantmäteriets historiska kartarkiv [Hämtad: 2018-08-14]
Lantmäterimyndighetens arkiv (1835). Charta öfver ägorna till Gördslöfs by 1704-1811-1812. Delning. Akt: 12-gör-19. [Kartografiskt material]. Tillgänglig: Lantmäteriets historiska kartarkiv [Hämtad: 2018-08-17].
Lantmäteristyrelsens arkiv (1804). Djurslöv. Enskifte på inägor 1804. Gabriel Kjerner. Akt: L214-3:1. [Kartografiskt material]. Tillgänglig: Lantmäteriets historiska kartarkiv [Hämtad: 2018-08-14]
Riksarkivet (1664). Plante aff Staden Malmö medh des Situation. Sveriges Krig, Kriget i Tyskland 1628-1648 – Kriget mot Danmark 1643-1645, SE/KrA/0425/04/169, bildid: K0024683_00001. [Kartografiskt material]. Tillgänglig: Riksarkivet [Hämtad: 2021-12-13]
Tack
Forskningen har finansierats genom Formas Nationella forskningsprogram för Hållbart samhällsbyggande Nr. 2019-01923
Biografi
Karin Grundström är professor i arkitektur vid institutionen för urbana studier vid Malmö universitet. Grundström utforskar den byggda miljöns vardagliga användning, det praktiserade och levda rummet, kartläggningspraktiker samt människors utformning av sin närmiljö. Särskilda forskningsområden inbegriper appropriation, bostäder, genus, grindning och segregation.
Institutionen för Urbana Studier, Malmö Universitet
+46 (+)40 665 7285
ORCiD.org/0000-0002-5822-6868